Jag var 9 år första gången jag hörde talas om Harry Potter. Det har nu gått 10 år sedan min resa började. 10 år kan kännas som en lång tid men för mig känns det som att allt var förbi på bara en kort sekund.

När jag var 9 år såg jag en reklam på tv, en reklam om en ny film som skulle börja visas på bio. Harry Potter och de vises sten hette den, den handlade om en trollkarl. Mycket mer än så förstod jag inte. Jag hade inte hört talas om böckerna då, kanske för att alla mina tanka upptogs av hästar på den tiden. Efter lite tjat fick jag och min bästa vän lov att gå och se den på premiärdagen med våra föräldrar i släptåg. Just då visste jag såklart inte hur stor betydelse den lilla trollkarlen faktiskt skulle ha för mig de närmsta 10 åren.

Man kan väl säga att vi blev helt förtrollade av filmen. Det var allt jag kunde tänka på. När filmen släpptes på VHS drog jag med pappa till affären och köpte den. Jag tillverkade min egen trollstav och satte alltid på mig mina trollkarlskläder varje dag, tog min stav och satte på filmen. Jag kan fortfarande idag, 10 år senare, säga varenda replik i filmen i samma tonläge som skådespelarna, utantill.

Året därpå hade nästa film premiär och självklart blev det en lika stor hit för mig som den första. Jag gjorde nu allt i min makt för att upptäcka att jag var en häxa precis som Hermione, och hoppades att jag också skulle få åka till Hogwarts året därpå. Trots mina försök att utföra magi var jag såklart ingen häxa, och inget brev kom på min födelsedag. Arg som jag var så tillverkade jag mitt eget brev, skrev under det som Albus Dumbledore och skickade det till mig själv. Då fick jag i alla fall ett brev på posten.

Efter de två första filmerna började också läsa böckerna och det var helt enkelt på den vägen det fortsatte sen. Som de flesta tonåringar kände jag mig ensam och missförstådd, men Harry och hans vänner svek mig aldrig. Jag skrattade med dem, grät med dem och löste mysterier med dem. Böckerna blev min andra värld som jag kunde fly till när jag inte orkade vara kvar i den riktiga längre. Jag fick allt detta under min barndom tack vare en kvinna som en dag bara fick en idé om en bok. Ibland undrar jag hur allt hade slutat om hon hade valt att strunta i det, eller om ingen hade velat ge ut hennes böcker.

När den sista boken gavs ut år 2007 kändes det ändå inte riktigt som slutet, vi hade ju ändå några filmer kvar att se fram emot. Förra året i oktober tatuerade jag in en blixt nere på min ankel, något som jag alltid kan se ner på när allt känns svårt. Att en enkel blixt skulle komma att betyda så mycket för så många människor är ganska otroligt. Midnattspremiären av den sista filmen i år var något jag hade fruktat och jag var flera gånger på väg att vända och åka hem när jag var på väg dit. Men även fast det kan kännas som slutet så har vi fortfarande alla filmer och böcker kvar, som vi kan återvända till när som helst.

Jag är evigt tacksam för att jag fick vara en del utav Harry Potter-generationen. Jag tror aldrig att något liknande kommer att hände nå närmsta 100 åren i alla fall, om en någonsin. Och när mina framtida barn blir stora nog ska jag läsa böckerna för dem och se på filmerna tillsammans med dem. Jag ska berätta om min uppväxt och hur stort Harry Potter var när jag var en tonåring. Förhoppningsvis kan de få en nästan lika bra upplevelse som jag fick.